Ojojoj, redan tisdag och mycket har hänt. Vi flög från Bangkok på sön förmiddag till Phuket och blev hämtade på flygplatsen, precis som bestämt. Vi åkte till en pier och tog Speedboat ut till våran efterlängtade ö, Koh Yao Yai. Säkerhetsmamma hade packat ner flytvästarna och thailändarna visste inga gränser över gulleriet med två små bleka knattar i knallorangea västar. På ön blev det bilfärd i skruttig van i nästan en timme sen var vi ÄNTLIGEN framme! Inte en turist på hela vägen men vi såg i alla fall två avstickare till några andra resorts. Vi installerade oss i vår bungalow och gick för att äta lite middag. Äter och leker en liten stund och så plötsligt händer det. Rolf vinglar till på sin stol, trillar så illa så att han slår upp ett 2 cm stort djupt köttsår under hakan! Åh herregud, stackars unge, springer upp till receptionen, blodet forsar och de tar fram första hjälpen lådan men säger sen att vi måste åka iväg. En kvinna som pratar lite engelska åker med oss och vi åker till "sjukhuset" ca 10 min bort. De tar hand om oss direkt, Rolf får lägga sig på en brits och jag bredvid. Allt är mer eller mindre utomhus, halva byn tittar på och jag är så rädd så jag nästan kräks. Jag håller mig lugn och ligger bredvid Rolf och håller om honom och tröstar honom. Två stygn måste sys och jag granskar ALLT, är sprutan steril, nålen, hur syr hon egentligen, kommer han få infektioner, ärr eller vad händer? Jag vill bara skrika och åka hem men för Rolfs skull är jag lugn och sansad. Han blir sydd, vi får med oss bandage och rengöringssprit hem och skall komma tillbaka efter fem dagar och ta stygnen. Då kläcker doktorn att han får ABSOLUT INTE vara nära vatten. Va! Hon måste skoja, vi är på en praktiskt taget öde ö, vi är här bara för att bada och för att barnen älskar att leka med vatten, havet, poolen, duschslangen, vad som helst. Jag trodde inte det vad sant, vad ska vi göra nu? Här kan man liksom inte vara och undvika vatten. Det går inte. När vi kommer hem är Rolf lugn och glad igen, tittar på små hus och vattenbufflar på vägen hem och har glömt att han har bandage. Pieter får ta hand om barnen och jag måste gå ut och gråta och djupandas lite. Har spänt mig så mycket och hållt masken och nu bara det måste ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar